Djupet av Herrens kärlek

"I all deras nöd led han också nöd, och hans ansiktes ängel frälste dem. I sin stora kärlek och skonsamhet förlossade han dem, lyfte dem och bar dem alltjämt, i forna tider"

(Jes 63: 9, enligt den finska översättningen. Övers anm.).

Detta är en mycket märklig tanke. Jag eller en mor kan i någon mån förstå, vad denna vers innehåller. Kanske du har haft ett älskat barn, vid vars sjukbädd du har erfarit mycket svårare själsliga smärtor, än du någonsin känt under din egen sjukdom. Du hade varit färdig att själv ta på dig barnets lidande, men ingen människa kan bära en annan människas lidande. Var och en har sin del.

Men här säger Herren, att han så lever med sina skapade varelser, att deras nöd samtidigt är hans nöd. Om du riktigt skulle tro detta, skulle du hämta mycken tröst av det. Då skulle du likasom se in i din Frälsares ögon, när svåra lekamliga och själsliga plågor pinar dig, och du skulle se hans tårade blick, som vittnar om varmaste deltagande.

Om vi bara kunde ha en sådan underbar uppfattning om vår Frälsares kärlek. Då skulle vi också vara övertygade om att han inte hettar upp lidandets ugn för oss en enda grad mer, än den måste hettas upp, för att syftet med hans kärlek skall kunna förverkligas.

En lidande människa känner sig ofta övergiven av Gud, då hon bedömer sin tillvaro efter sina känslostämningar. Men om hon lär sig att vila i Herrens löften, som han har gett oss för att i dem uppenbara sin kärlek, hur mycket lugnare tar hon då inte emot allt, som Herren ger henne.

Ingen kan mäta djupet av Herrens kärlek, inte heller höjden, längden eller bredden. Den är helt enkelt större än alla våra mänskliga mått. Bibelordet här ovan bringar Herrens kärlek så nära oss, att den inte gärna kan komma närmare. "I all deras nöd led han också nöd." Inpränta nu detta i ditt hjärta och bed till Gud, att du skall få nåden att tillägna dig denna sanning riktigt djupt. Visst kan vi, när nöden är över, i någon mån förstå också detta löfte. Men vi borde komma därhän, att vi kan omfatta det, just medan vi vrider oss i plågor.

För vi får många gånger skämmas över vår otro, när nöden är över. Många gånger har vi just på grund av vår otro gått miste om den välsignelse, som var förborgad i nöden. Salig den människa, som kan hålla fast vid Herrens kärlekslöften, också när allt ser ut att bevisa motsatsen. Och det största löftet är, att han lider med oss i våra lidanden.

Herre, låt mig nu erfara samma frid,
som när jag var liten och smög mig
in i mors famn. Jag är ju egentligen
bara ett riktigt litet barn, och du är
min kärleksfulle far. Du kan inte
någonsin överge mig, även om jag
skulle vara ditt allra svagaste och
sämsta barn. Kanske jag just därför
får mest av din kärlek på min lott.
Låt mig luta mitt trötta huvud mot
ditt bröst och stilla vila där.

Inga bekymmer för morgondagen.

Slut ögonen och föreställ dig, att Jesus sätter sig på din sängkant. Ge honom din hand och låt honom hålla den i sin. Och hör nu på vad han säger till dig:

"Gören eder alltså icke bekymmer för morgondagen, ty morgondagen skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga" Matt 6: 34.

Plåga dig inte med bekymmer för framtiden. När man ligger sjuk, förefaller vanligen alla svårigheter större än förut.

Den sjuke behöver vila, också vila för sinnet. Ett oroligt sinne är ett av de största hindren för tillfrisknande, ett rofyllt sinne åter befordrar ett allsidigt tillfrisknande. Nu frågar du väl: Hur kan jag få ett rofyllt sinne?

Jag svarar: Genom tillit och förtröstan. Har du inte märkt, hur en läkare, som vunnit ditt förtroende, med ett par ord kan lugna ditt oroliga sinne?

På samma sätt kan Jesus lugna det oroligaste sinne, om människan bara litar på honom och hans ord. I dag uppmanar han dig att inte bekymra dig för morgondagen, för han lovar att ha omsorg om den. Om du nu bara kunde känna honom, denne själens läkare, likaväl som du känner din kropps läkare, och om du bara kunde lita på honom på samma sätt, så skulle ditt sinne lugna sig och du skulle få vila.

Ett av den kristna lärans allra väsentligaste och viktigaste drag är förtröstan på Jesus Kristus. Där denna förtröstan tar vid, där försvinner alltid fridlösheten. Och där fridlösheten börjar, är den ett tecken på att tilliten har försvunnit.

Det är helt enkelt underbart att i allt få förtrösta på Herren. Att verkligen få lämna sitt liv och alla sina angelägenheter i hans vård och att anförtro dem åt honom så, att de inte längre på något sätt tynger sinnet. Denna nåd är dock inte utan vidare inom räckhåll för oss.

Denna nåd är en gåva ovanefter. Du kan inte kasta dina bekymmer på Herren. Du har försökt göra det, men de faller alltid tillbaka. Men du kan be, att Herren själv genom sin helige Andes nåd tar bort dina bekymmer. Och han skall förvisso göra det, om du bara litar på honom.

I samma stund som du avstår från alla dina ansträngningar och vilar i hans kärlek och hans vilja, lyfter han bekymrens börda från dina skuldror och säger:

"Var vid gott mod, jag har omsorg om dig."

Men förutsättningen är, att Jesus Kristus för dig har blivit en verkligt levande Frälsare.

Med en levande Frälsare menar jag, att han är lika verklig som din läkare. Visserligen ser du inte nu din Jesus, men om du i tyst bön helt anförtror dig i hans händer, låter han dig på sitt eget stilla sätt erfara sin frid och sin närvaro.

Herre, jag har inte en sådan tro, att
jag skulle kunna visa upp den inför
dig. Tvärtom är min tro tämligen
obefintlig. Jag orkar inte annat än
vila vid din fot. Men också detta är
ju tro. Jag ber, att du i din stora nåd
skulle utgjuta den levande trons ande
i mitt hjärta, så att du skulle bli riktigt
verklig för mig. Hos en verklig
Frälsare får en verklig syndare frid.

Från "Tröstens Gud" av Urho Muromaa.